...som ingen annan kan

Vilken intensiv dag denna torsdag är! Snoozade bara 15 minuter i morse (vilket innebär att jag bara snoozade två gånger och gick upp 3 minuter innan det ringde för andra gången) eftersom det var premiär för morgonskivstångspasset. Sju och trettio. Hyfsat lätt var det att komma upp, packa ihop dagens och bre några mackor som jag intog i soffan framför morgontv:n.

Efter träning, snabb bastutork och halvgod frukost (häng den för creme cheesen ialf!) bar det av mot Peddan. Kom hit vid elva och sen dess har jag suttit och läst Barn- och ungdomspsykologi. Litet avbrott för att snacka med nån kursare och äta ett äpple. Fick skumma igenom de sista kapitlen och nu ska jag skriva nån sammanfattning. Jaja, det blir väl kul det också. Speciellt att vi ska använda den i vår examination fram i mars. Hur, vad, när, varför?!

Så nu sitter jag i datorsalen (Falkis och Johan! Jag har lärt mig skillnaden på dator och data, thanks to warpdrive <3) som är helt öde och väntar på inspirationen. Eller snarare orken. Att den inte kommer till mig kan bero på att kroppen inte har nåt bränsle kvar. Det var ju som sagt det där äpplet. Och nu orkar jag inte packa ihop allt för att gå och köpa en macka. När jag har gulaschsoppa i kylen hemma. Ja just det, gulaschsoppa. Jag har förnyat mig. Ingen makaronpudding här inte. På ett par dagar åtminstone.


Hej så länge!