...som ingen annan kan

Eloge till Schyffert, Haag och Lundgren för kvällens Landet brunsås. Klockrent. Även om jag inte gillade Karins citat om korven: "Strunt i vad som är i. Bara det är gott."

I kväll pratade de om att laga middag. Schyfferts resonemang om varför vi inte njuter och tar det lungt när vi lagar mat är att vi så gärna vill göra det som händer sen. Eftersom det som händer sen är det enda vi inte kommer åt så är det det vi vill ha. Som alltid. Det jag inte kan få. Det är det jag vill ha. Ändå har 50% av svenska folket carpe diem som sitt livsmotto. Fånga dagen. Vilket rimligen även borde innebära att man ska fånga nuet. Leva i stunden. Kanske är det något vi strävar efter att kunna göra. Vara i det vi gör och inte i det vi eventuellt ska göra sen. Vi vill ha det som vi inte kan få. Men vi vill inte ha det som vi inte kan få. Vi vill fast ändå inte. Tycker mig känna igen känslan...

Vad är det som gör det vi inte kan få så intressant? Är det känslan av att vi misslyckats, eftersom vi inte fick det? Eller är det stoltheten över att bara kunna bevisa (för andra) att det visst går? Att man är lyckad? Att jag kan?

---

Mitt egna livsmotto: Sapere aude. Eller som vi säger på svenska. Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans ledning.

 

P.S. Latin alltså. Att två latinska ord kan bli så många svenska.

---

Till Jennie

• star death and the white dwarfs
• satan takes a holiday
• the dead wheather